Det första jag gjorde när jag kom hem från skolan var att koka kaffe och slänga mig på en filt i trädgården. Och där låg jag. I säkert en timme. Tänkte läsa, tänkte lyssna på musik. Men nej, jag bara låg där och log. Grannen som kikade på mig genom häcken måste tyckt jag såg fånig ut. Speciellt när jag sträckte benen i luften. Men vad gjorde det. Jag bara låg där, och ville absorbera allt. Solen, fågelkvittret, luften. Så det slutade med att jag käkade lite på gräsmattan... Naaae.
Nej, skulle ju uttrycka min djupa feeling jag hade där, sluta dra lame jokes då. (Konverserar jag med mig själv på min egna blogg?)
Nåväl. Som sagt, jag bara låg där. Och kände att nuet var så jäkla bra. Ni vet nog känslan.
Den här gången avancerade jag till och med ytterligare en nivå. ("Levlade" är ett uttryck för den coole).
Jag brukar vara så bra på att vara mån om nuet, att jag ibland glömmer att sätta nuet i ett livsperspektiv.
Så åh vad jag älskade. Inte bara nuet, utan hela livet.
Så jag låg där. Och fick sånadära insikter. Ni vet nog. Sånadära uttjatade klyschor som "carpe diem" blir liksom verkliga för en stund, och man inser att den som myntade uttrycket kanske inte alls bara ville jävlas trotsallt.
För er som kör snabbversionen och skrollar ner för bilder kan jag kort sammanfatta:
Jag bara låg där.
Inte för att vara den,
SvaraRaderamen din fot är lite sne..