Scenario:
Ni vet när någon vinglar på cykeln framför er i uppförsbacken och inte riktigt har bestämt sig för vilken sida den vill cykla på. Man vill cykla om denna någon (JA, det vill man, bromsa i uppförsbacke är inte okej) som velar någonstans emellan höger och vänster, lite fram och tillbaka, hänger på styret, står, sitter, flåsar.
Väljer man inte ALLTID fel sida då?
Man har försökt analysera Herr/Fru Någons riktning sedan första anblick och fattar så småningom själv det viktiga beslutet. Vilken sida man har störst chans att lyckas köra om på.
Vinglar inte ALLTID söta-fina-goa Någon till då,
en halvmeter framför en, så att man måste göra en sån där sjuk svängning tvärs över och byta sida (och i värsta fall bromsa till, oh noo). Vips, så har man själv förvandlats till en sån. En sån som velar någonstans emellan höger och vänster, lite fram och tillbaka, hänger på styret, står, sitter, flåsar.
Eller. Det kanske bara är jag som upplever den transformeringen, lite då och då.
Linnet jag fick av min bror. Systerns hjälm gör mig lite extra entusiastisk, don't you think?